ERIK GUSTAF GEIJER (1783–1847)
Extract from his Recollections (1830)

The Swedish romantic poet, Erik Gustaf Geijer, stayed in England 1809–10, in order to study English language and thought.

     21st August, 1809.
You fly through everlastingly long streets, between houses which are all the same, and all dark and sooty. You penetrate ever deeper into an atmosphere of coal smoke, in the half-light of which endless crowds are moving past shops unequalled in number and splendour. In this throng of buildings you are amazed to encounter St Paul’s church, a high, colossal shape, which seems to look down with wrath on the race of tradespeople who buy and sell under its walls.—Giddy in the head I finally found myself in my room—Brunet’s Hotel, Leicester Square—alone with my portmanteau, and thought myself confined in a world of bricks, and lonely among a million human beings. Les extrêmes se touchent. I have never had a vivider conception of a desert than at the moment when I first found myself in the midst of the most populous city in Europe. I experienced for the first time quite vividly the sensation of being a stranger. Among savages the word means the same as enemy. But even that is a human relationship. Here I was mortally insignificant to the whole world, except to my postilion until he got his payment, and to my hotelier so long as he was waiting for his. Oddly enough, money is merely a token of commodities. How much is a human being worth then, when he is just about only a token of a token?—a shadow of a shadow?

Erik Gustaf Geijer, Minnen (1834; Svalans svenska Klassiker;
rptd. Stockholm: Albert Bonniers Förlag, 1958), p. 29

     London d. 21 aug. 1809
Man far genom evigt långa gator, emellan hus, alla lika, alla mörka och nedrökta. Man intränger allt djupare i en atmosfär av stenskolsrök, i vara skymning en oändlig folkmängd rör sig, förbi bodar, i prakt och mängd utan like. Med häpnad stöter man i denna trängsel av hus på S. Pauls kyrka, en hög kolossal gestalt, som med harm tyckes se ned på det krämarsläkte, som köper och byter vid dess murar.—Yr i huvudet befann jag mig sluteligen i mitt rum—Brunets hotel, Leicester square—, allena med min kappsäck och tyckte mig instängd i en värld av tegelsten och ensam bland en million människor. Les extrêmes se touchent. Jag har aldrig haft livligare begrepp om en ödemark än den stund jag först befann mig mitt i den folkrikaste stad i Europa. Jag erfor för första gången rätt livligt känslan av att vara främling. Hos vilden betyder ordet det samma som fiende. Men även detta är ett mänskligt förhållande. Här var jag dödligt likgiltig för hela vörlden, utom för min postiljon, tills han fick sin betalning, och för min värd, så länge han väntade på sin. Besynerligt nog! Penningar äro blott tecken på varor. Huru mycket är då människan, när hon blott är en ett tecken av tecknet?—en skugga av skuggan?